Hello

Klockan är, enligt min dator, tretton minuter över två, på natten. Jag kan inte sova. Mina fiender är tillbaka, och jag kan inte sluta tänka.
Jag tänker verkligen hela tiden. När jag inte har något vettigt att tänka på så tänker jag på en massa konstiga saker. Som om hur dumt det skulle vara ifall varje typ av ämne inom samhället hade en egen tidning istället för en gemensam nyhetstidning (det var f.ö dagens konstiga tanke… som jag kommer ihåg, d.v.s.), eller att tv-apparater är konstiga, eller att det är konstigt att man har armar och att det är läskigt med att ha ögon och att det är konstigt att man har en mun och att det är äckligt att man faktiskt kan vara inne i sin kropp genom att bara ha handen i munnen och att när man gapar så är huvudet inte så runt eller ovalt utan det blir ett slags…. äh, jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag vet inte hur många gånger jag tyckt mina händer är helt konstiga.
Jag tänker hela tiden. Jag har en sådan där inre röst som J.D i Scrubs har. Fast det har väl alla. Eller? Och jag tänker väl lite för mycket. Tror jag.
När jag var liten hade jag två låtsaskompisar. Jag kommer inte ihåg deras namn, tyvärr. Men de uppenbarade sig bara när jag gick kilometern hem från busshållsplatsen, hem till skogen. Jag kommer inte ihåg något av våra samtal. Men jag tror att de försvann efter en kort tid.

Äntligen så gäspade jag. Ett klassiskt tecken på trötthet. Men jag känner mig dock inte så värst trött. Jag vill inte sova. Och jag orkar inte se mer på Scrubs idag. Har sett på Scrubs hela dagen, bokstavligt talat. Med små raster.

Det är så varmt här inne. Jag ska nog sova med lite öppet fönster inatt. Toppen.

God natt.